Att befria spelet från dess oskrivna rader

“In every block of marble 

I see a statue as plain as though it stood before me, 

shaped and perfect in attitude and action. 

I have only to hew away the rough walls 
that imprison the lovely apparition 

to reveal it to the other eyes as mine see it.”

Michelangelo, 1475-1564

Släpp lös Spelet. Jag har fått fler indikationer på att det jag länge misstänkt stämmer. Det går inte att bestämma var ett spel tar vägen, vilken riktning utvecklingen ska ta eller vilken karaktär det ska få. "Lite enklare, några element av den här typen, kanske den här sortens metaspel?". Nej. Spelet lever redan från början sitt eget liv, det ter sig i det närmaste förutbestämt hur det ska bli. Bitarna faller på plats i en på förhand utstakad form, och alla försök att styra åt något annat håll häller grus i maskineriet.

Huruvida spelet blir bra eller inte, kärnan av gameplayet, är fullständigt knutet till detta. Antingen blir det ett bra spel, eller så blir det inte. Vissa saker kan givetvis putsas på; presentation, regelförklaringar, balans av spelmekaniken, variabler som styr start och vinst. Men alla dessa förändringar är bara ett led i att mejsla ut det spel som redan finns där. En balansakt åt rätt håll förfinar spelet på det sätt det redan var tänkt, medan ett steg i fel riktning ger ett fult hugg i dess uttryck.

Är det ett trist och tråkigt spel som tar form på arbetsbordet, så är alltså enda utvägen att kasta och börja om. Inga lager av färg och ljus kan rädda upp den kutryggiga hållningen, den vindögda blicken och det tafatta uttrycket. Är det däremot en ståtlig pjäs i explosiv pose som framträder, så gäller det att putsa på tills dess verket är klart - och inte låta lättjan ta vid, luta sig tillbaka och njuta av den goda tanken.

Vojvojvojvojvoj. Betyder det att jag friköper mig själv ifrån allt vad speltestning heter, eftersom jag ändå inte verkar ha tid för det? oO

Hur går det för månadens spel då? Ja, efter att lagt ned mycket svett (och feberyra) på att försöka styra spelet åt ett håll jag hade velat ta det, så får jag gilla läget och göra klart det så som det själv vill bli. Det kommer att missa målgruppen en aning, i o m att det skjuter mot lite mer inbitna brädspelare, och jag vet fortfarande inte om det blir kul. Men det är ju en annan femma...

Spelidén är delvis som jag först beskrev den; Postapokalyps. Människor vaknar efter hundratals år ur kryokammarna. De uråldriga konflikterna består - det är en liten värld och många som vill bo där. Dessutom sinar resurserna i kryokomplexen snabbt. Dags att ge sig ut för att utforska landskapet, befolka världen, samla resurser och bygga en framtid. Offra tillgångar och bosättare på att hitta de bästa landområdena? Eller bygga militärmakt och ta det som andra funnit?

Och om det låter som svåra frågor, sedda från ett icke-underhållningsspel-perspektiv, så gör det spelet intressantare...